måndag 16 maj 2016

It ain't over til' the slightly fat lady sings (ja vi pratar såklart bikinihetsen)

Med risk för att irritera alla era stackare som trodde att debatten var slut så ger jag mig nu in i den, blåser kanske liv i den igen om det riktigt vill sig.
Men det har skrivits så mycket konstigt den senaste veckan, saker jag inte kan hålla med om och som gjort mig nästan förbluffad. Oj, vilka olika verkligheter vi tycks leva i. De med normsmala kroppar och vi som har ett BMI över det normala.

Bikinihetsen, pratas det om. Jag kanske ska förtydliga vad det här ordet betyder för mig, där går nämligen åsikterna också isär. För mig betyder begreppet att kroppsaktivismen och kroppsacceptansen nästan helt tagits över av personer som har "normala" kroppar, dvs kroppar som inte är överviktiga eller kroppar som inte ser överviktiga ut. Det postas bilder av kroppar i bikini som inte väcker anstöt, kroppar som accepteras av samhället, kroppar som redan får 99% av allt utrymme. Då undrar såklart många av oss som inte skulle kunna tänka oss att posta en bikinibild; vad är nyttan? 

 Det faller ju sig naturligt att frågan ställs. För jag är osäker på att det här hjälper de som känner att deras kroppar inte representeras, inte får synas, inte accepteras. Jag kan bara prata för mig själv och resten av bloggvärldens rultiga, mulliga och tjocka. Och det hjälper inte ett smack. Och vet ni? Jag tycker faktiskt att de som är smala ska backa i den här frågan. OBS, bara för att jag tycker det här så förbjuder jag inte er att prata om kroppsacceptans, för det är en annan sak som är helt fucked när det kommer till cirka alla debatter i finlandssvenska bloggar. Att folk blir martyrer så fort åsikterna går isär. Pardon my french  men väx upp. Vuxna människor kan tycka olika men ändå gå vidare i livet utan att offerkoftan dras fram direkt.

Det finns andra områden i livet där vi som är priviligerade ska backa och ge utrymme. Till exempel i frågan om antirasism och hur den kampen ska föras. Jag är vit, därför ska jag backa, inte ta upp utrymme som är mycket viktigare för rasifierade än för mig. Åker jag någonannanstans i världen kanske jag får höra om fördomar mot vita. De fördomarna kanske rentav finns i Sverige, kanske i Finland också. Pratar jag om omvänd rasism i såna fall? Nej, absolut inte. Rasism sker på en strukturell nivå och påverkar människors liv negativt varje dag. You see where I'm going with this?

Det finns absolut fall där smala har fått sin vikt kommenterad, gånger när smala blir sårade för att någon häver ur sig att de borde äta lite mera och så vidare. Men vad är det i jämförelse med vad tjocka får utstå? Att riskera att få sämre sjukvård, att kanske gå miste om ett  jobb? Att varje gång en tjock person lyfts fram i media så blir det ett skämt, tjockisen ska vara den roliga, ibland äckliga clownen som man driver med? Att bli kategoriserad som plus-size för att du har storlek 40? Vet ni vad, det är inte samma sak, inte ens i närheten. Och det blir inte mer sanning hur mycket ni än upprepar det. 

Jag tänker inte ta någon bild på min kroppshydda och lägga upp den här. Dels för att jag inte alls är bekväm med min kropp och dels för att det finns människor där ute som är mycket större än mig. Vad hjälper det dem att jag lägger upp en bild på mig själv, jag som har några extrakilon men ändå kan ha storlek 38? Det hjälper inte dem, det hjälper inte mig. Jag vill ge utrymme för alla de som påriktigt tar stryk av samhällets skönhetsideal. För de har knappt något utrymme alls.

Tips på läsning; allt Lady Dahmer skriver i kategorin "Tjock verklighet".
Det här inlägget, till exempel: Smala kroppsaktivister som osynliggör tjocka

tisdag 8 mars 2016

Två saker (?)

Det var två saker jag ville berätta om. Nu minns jag bara en av dem. Vi börjar med den.

1.  Jag är med podd, igen! Kanske några av er minns att jag och favoritLotta hade en podd för några år sedan, Halå podcast. Vi var nog bland en av de första finlandssvenska poddarna på den tiden. Jee. Och det var så pass kul att jag ville göra det igen, och det lutar mot att bli fler. Men en sak i taget!
Den nya skapelsen heter Pöbeln och den drivs av min blivande goda vän Fredrik. Vi känner varann nämligen inte så väl, än. Två avsnitt har vi släppt och de kan ni lyssna på här: Pöbeln

2. Men vad var det där andra? Jag minns inte alls. Kan ju bara snabbt säga att det är störande med detta gratulerande på kvinnodagen. Vill bara slita mitt hår och skrika "Ni förståååår int" in i den stumma, smutsiga datorskärmen. Det finns så många andra som har skrivit bra grejer redan så de inläggen kan ni läsa om de dyker upp i ert flöde.

3. Skulle jag skryta om att jag kommer att vikariera på P4 Västerbotten de kommande veckorna? Nää. Tror faktiskt inte det. Men ja, nu vet ni. Och det är kul som fan och jag borde vara överlycklig. Nu råkar ju pappas död ligga som en mörk, otrevlig hinna över allt som är *livet* så det här med att vara väldigt glad fungerar inte riktigt. Så ska det säkert vara. Önskar bara att han var här så att jag kunde berätta för honom vad som händer i mitt liv. Att saker går bra. Att det mesta kanske ordnar sig. Satans helvete ändå.

Det blev fler än två saker. Och två av dem var fel.

Skrivlusten som försvann på två sekunder, och det sker live. Direkt från mitt tangentbord.
Men hörni det blir nog bra det här. Det löser sig. Lyssna på podden bara så blir jag glad. Radion kan jag återkomma om efter första sändningen.

Puss och kram!

måndag 15 februari 2016

Men han finns ju inte längre

Idag hände det för första gången. Det där som andra pratat om, andra som mist någon i sin närhet. Att man tänker "Det här måste jag berätta för pappa!". Det var få saker jag berättade för honom om vad som händer i mitt liv, faktiskt. Men att få chansen att pröva på att programleda i en stor radiokanal, ja det är sånt jag vill att han ska veta. Jag har alltid velat att han ska vara stolt. 

måndag 1 februari 2016

Om att vara stark

Jag har fått höra det flera gånger.

"Du är så stark".

"Du kommer klara dig igenom det här, du är stark".

Vad definierar en stark person? Jag tror att de flesta av oss menar att en person är stark om hen går igenom jobbiga saker men fortsätter framåt, fortsätter gå till arbetet, fortsätter skratta, fortsätter att gå rak i ryggen. Går vidare och ser saker för vad dom är.
Om vi enas om detta så undrar jag vad motsatsen är, vad definierar en svag person?
Är det att gråta i tid och otid, bära sin sorg utanpå huden, skära ner på jobb och aktiviteter, sätta sig ner och ge upp en stund?
I sådana fall tror jag att vi fått det hela om bakfoten. Eller så är det bara jag som missuppfattat allt.

I en månads tid har jag varit stark enligt ovanstående beskrivning. Jag har träffat vänner, jag har varit med och ordnat pappas begravning, jag har gjort smörgåstårtor tillsammans med kompisar till minnesstunden, jag har kunnat skratta på riktigt, jag har sagt saker som "Det blir nog bra, det här kommer man igenom, this too shall pass". Jag har lagt en hand på min gråtande farmors kind och sagt att vi har varandra, vi får ta hand om varandra nu.
Anledningen till att jag klarat av detta är för att jag har stängt av. När gråten har närmat sig har jag slagit bort alla tankar på det som hänt och sysselsatt mig med annat. Det är lätt att inte känna. Det är bekvämt och tryggt. Bakom pansar och betong är man skyddad från känslor och minnen. Det är alltså detta starka personer gör. 

Det är lättare för omgivningen att ha en sörjande i närheten som anses vara stark. Det vet jag, jag har själv haft personer i min närhet som gått igenom oerhört tunga saker. Man mår bra när de ler, man mår bra när de pratar om annat än det som tynger. Det man inte vet mår man inte dåligt av. Självklart vill man sina nära det allra bästa, och man vill att de ska slippa vara nere i det bottenlösa hålet, ibland så pass mycket att man intalar sig att det inte är så illa.

I söndags var jag ensam hemma i ca 15 minuter. Jag har knappt varit själv sedan pappa gick bort och nu när det för en gångs skull blev tyst och lugnt omkring mig så valde jag att inte fly. Jag tog av mig min skyddsutrustning, öppnade dörren och gick ut från bunkern jag gömt mig i. I min ensamhet tillät jag mig själv vara precis så ledsen och nedbruten som jag kände mig. Det är lättare att vara inne i bunkern. Det är lättare att ha på sig skyddsutrustningen än att ligga i sängen och gråta i pappas gamla jacka som jag fick när jag var tonåring. 
Att gå in i smärtan kräver mod och styrka, att påbörja sorgebearbetningen är ingen barnlek.

8:45 denna måndag morgon befann jag mig på min vårdcentral. Efter några halvhjärtade "Jahapp, ja då ska vi se, huhhu, bra väder har vi ju" från min sida så kollar läkaren på mig och frågar hur det är nu riktigt? "Jobbigt" svarar jag och börjar fulgråta.
Vi pratar en stund. Funderar på hur vi ska göra. Jag försöker vara så ärlig som jag bara kan. Jag berättar om min tonår, om mitt mående som alltid varit sisådär. Ångesten, självskadebeteendet, självmordstankarna. Han frågar mig om jag tänker på att dö nu, om jag funderar i dom banorna. Nej, det gör jag inte, säger jag. Men jag skulle inte heller orka leva. Önskar att det fanns något mellanläge, att man kunde trycka på paus och bara vila. Dö vill jag inte nej, jag orkar bara inte med livet just nu.
Så han sjukskriver mig på 50% två veckor framåt från och med idag, det kunde lika bra varit 100%. Men rutiner är bra tänker jag, att träffa folk är också nyttigt. Så har man påbörjat processen att få hjälp att gå vidare, hjälp att orka.

Och jag känner mig svag och stark på samma gång.

onsdag 27 januari 2016

Svårt att se skogen för alla träd - mitt inlägg i bröstdebatten

Jag trodde inte att något skulle engagera mig längre. Att inget skulle kunna fånga min uppmärksamhet efter att pappa gick bort. Men när det kommer till kvinnofrågor och skönhetsideal så förblir jag engagerad, vad det lider. Så, här har ni mina tankar kring bröstdebatten som blossade upp under gårdagen:

Jag tycker att det är problematiskt med skönhetsoperationer. Det är problematiskt att kvinnor känner att de måste gå igenom riskabla och omfattande ingrepp för att trivas i sin egen kropp. Problematiskt men framförallt sorgligt. Och så blir jag lite heligt förbannad också. Inte på kvinnorna, och det är väl där hela diskussionen spårat ur. Att personer tar åt sig och tror att det är personligt. Det är det verkligen inte, inte från mitt håll i alla fall. Jag känner med mina medsystrar. Jag vill skydda er och lyfta er. Därför är jag förbannad över att vi lever i en kultur och i ett samhälle som ständigt signalerar att man som kvinna aldrig är tillräckligt vacker, smal, tight, tränad och lyckad. Våra bröst är i allra högsta grad i skottlinjen. Jag såg ett program en gång från UK där de åkte runt i skolor och visade eleverna bilder på människokroppar, bröst bland annat. De skulle peka ut vilka som var finast. Inte var det de naturliga som pekades ut, eleverna tyckte nästan uteslutande att de opererade var finast. Hur blev det såhär? Att det korrigerade och fixade blev norm, när bara en pytteliten del av befolkningen har implantat? Inte är det inbyggt i oss att tycka att det ena eller andra är vackert. Det lär vi oss, det lär samhället oss. I somliga länder tänjer man ut halsen med guldringar, i somliga länder tänjer man ut underläppen så mycket som möjligt. Här opererar vi in syntetiskt material i brösten för att de ska bli större och fastare. Det är precis samma sak, av precis samma anledning; ideal, kultur och flockbeteende.

"Kan inte alla få göra som dom vill?"
För det allra mesta får vi göra precis som vi vill, men mitt ifrågasättande av ett beteende och ett behov hindrar inte dig från att operera dina bröst. Vi måste få ställa frågan "Varför?" oavsett vad det gäller. Jag vill inte veta varför du som individ vill skaffa dig silikonbröst, jag vill veta vilka strukturer som ligger bakom. Hur kommer det sig att behovet finns från början? Det dyker inte upp ur tomma intet. Inget gör det.

Jag tänker på min systerdotter som är 6 år. Redan nu har hennes mamma, min syster och kämpe i vått och torrt, märkt att det läggs mycket fokus på utseende. Det är viktigt att vara fin och söt, det ska användas smink och bekräftelse från omvärlden är oerhört väsentligt för självkänslan. Min systerdotter är ledsen ibland för att hon tycker att hon är ful. Och så blommar debatten upp om silikonpattar och Smoukahontas berättar om hur hon mått dåligt större delen av sitt liv pga sina bröst. Större delen av sitt liv var hon barn innan hon opererade sig. Hur kommer det sig att vi inte bli galna av ilska och slår sönder saker när våra barn har ångest över hur de ser ut? Hur kommer det sig att vi inte sätter ner foten en gång för alla och vägrar gå med på det här? Det är ungarna jag tänker på, fan vi får inte glömma dem i allt det här. För tro inte att din kroppsångest stannar hos dig. Den kommer föras vidare om inget görs. Jag vill leva i en värld där relationer, allmänbildning och intellekt värdesätts. Kunskap. Kärlek. Inte yta och fasader. Det är inte påriktigt.

Någon skriver om huruvida vi som problematiserar skönhetsingrepp sminkar oss, fixar håret, rakar benen? Dubbelmoral much?
Jag sminkar mig. Jag rakar benen. Jag fixar håret. Och vet du vad? Jag önskar att jag inte kände mig tvungen, jag önskar innerligt att jag dög i samhällets ögon utan allt det där. Men det gör jag inte. Jag känner mig inte tillräckligt fin för att vistas i offentliga rum om jag inte fixat till mig. Det är just det jag vill att vi ska motarbeta, den känslan. Jag är livrädd för att någon gång få en dotter, pga den känslan. Att vara otillräcklig, ofärdig och oattraktiv. Hur någon kan försvara en kultur där självföraktet frodas har jag väldigt svårt att förstå. 

fredag 8 januari 2016

Hur börjar man, vad säger man, vad ska man skriva?

Jag trodde att sorgen skulle vara kaotisk, vild och utom all sans. Det var den på sätt och vis också, först. När jag fick beskedet var det som om en tornado drog in över mitt liv och allt som varit beständigt slets upp med rötterna och kastades runt omkring mig. Men sedan blev det tyst. Man tar sig upp från golvet och ser sig omkring. Spillror av de förflutna överallt, resterna av det liv som varit ligger utspridda, det går knappt att känna igen dem.
Sen går man runt och plockar förstrött upp en skärva och försöker förstå hur den hör hemma i allt det här.
Det har inte ens gått en vecka. Jag får påminna mig själv om det. Inte ens en vecka. Det kanske är fult av mig att fläka ut detta för allmänhetens beskådning. Jag kanske inte orkar bry mig. Jag vet bara att jag tar mig igenom de tysta stunderna genom att tänka i text. Vad ska jag skriva. Hur ska jag förklara hur det känns. Försökte skriva direkt till pappa men det är för nära in på. Det har knappt sjunkit in och jag har förmodligen inte förstått att han inte längre lever och andas. Det jag vet med säkerhet är att vägen jag har framför mig är oändligt lång, grå och grusig och att jag går barfota. Måste känna varje sten under mina fötter, måste låta varje minne göra ont.

Saken är den att när en person går bort så måste man ordna med praktiska ting. Man tänker inte på det medans man lever och samlar på sig saker, skulder och relationer. Allt måste avslutas, prylarna måste hitta nya ägare eller behållas, instanser kontaktas och han ska ju ha på sig något också. Vilken tröja, vilka byxor, vilka skor? Vad ska det stå i annonsen, vilken musik ska spelas, hur gör vi med kaffet på minnesstunden? Det är bisarrt, alltihopa. Och man känner med hela sin kropp och själ att man inte vill. Det är kanske det jag tänker flest gånger om dagen. Jag vill inte. Jag vill inte göra det här. Jag vägrar. Som om man med ren envishet skulle kunna få tillbaka en människa. Det känns så ibland. Bara jag vill tillräckligt mycket så kommer han tillbaka.

Varför känns det fel att öppna sig? Varför förväntas man dra sig undan och gråta i ensamhet, sörja i tysthet så att andra slipper se det? Det känns inte hälsosamt. 
Kollar runt på olika hemsidor om sorg och sorgearbetet. Inser att jag är i chockfasen fortfarande, eftersom jag klarar av att stänga av helt och inte känna alls. Jag undviker att vara ensam, tystnaden är livsfarlig. Jag träffar folk och pratar, det kan gå timmar mellan tårarna. Jag sover på natten. Håller samman på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Förstår som sagt att jag är i chock fortfarande och försöker därför göra det mesta av tiden jag kan vara någotsånärt produktiv. Söker stödgrupper i Umeå, tänker att det kan behövas sen. Lägger märke till att fokus läggs på stöd för barn som mist en förälder eller tvärtom. Barn, ungdomar och föräldrar. Det är väl vettigt. Men min pappa är lika viktig fast jag är 25. Hans död var plötslig, sådant måste bearbetas. Det kommer ta lång tid för mig att bli som folk igen, det vet jag. Jag tror att alla som mister någon behöver hjälp att ta sig igenom det.
Nåväl. Sådant löser sig, kanske. Eller så inte. Jag har ingen aning.

Jag har ingen som helst aning.



måndag 14 december 2015

Detta evinnerliga naturlighetsdravel

Jag har varit lugn på sistone. Lugn och glad. Därför har jag knappt haft något alls att skriva om. Min motivation har nästan alltid varit ilska och ganska osköna känslor överlag när det kommit till mitt skrivande. Jag är väl mindre arg än vanligt. Men så snubblar man över saker som inte ens den mest harmoniska och tillfredsställda personen kan vifta bort. I alla fall inte om man är jag, och jag är en sån som blir irriterad på fånerier och idioti.

Artikeln som fick min puls att stiga handlar om "naturlig födsel" eller "natural birth" som man pratar om i de korkades förlovade land Amerika. Nu känner jag att min ton är något hård redan från början, men den kanske är befogad.
Naturlig födsel var det ja, det vill säga en födsel långt bort från steril sjukhusmiljö och vita rockar. Kanske hemma i badkaret eller sängen. Ingen smärtlindring eller sjukhuspersonal som står redo om något skulle gå snett. Där ska man ligga och trycka såsom kvinnan gjort i årtusenden, kanske med lite valsång i bakgrunden. Vad vet jag. 
Men varför inte ta naturligheten till en ny nivå och föda utomhus? Så här till exempel:
Bildtexten lyder (på riktigt) "Andrea Brannock in her birthing tub, surrounded by Tiki torches"

Så kan man också göra, alla sätt är bra utom de dåliga. Vilket då kanske dessa "naturliga" födslar riskerar att vara, rätt så dåliga om inte förutsättningarna är optimala.
Det som gör mig förbannad av den här artikeln är att det är så himla lättsamt. Det är så enkelt att bara lägga sig under en ek eller nåt och krysta ut ungen, kroppen gör sitt om man låter den göra det osv. 

Att dö i barnsäng var inte ovanligt förr, det är tyvärr inte särskilt ovanligt än idag.
Runtom i världen föder kvinnor barn under hemskt dåliga förhållanden och riskerar både sitt och barnets liv bara genom att vara gravid. Det beror såklart inte enbart på att de inte har tillgång till en bra sjukvård, är man undernärd och i dåligt skick i övrigt så blir såklart barnafödande mycket mer riskabelt än när en välgödd västerlänning är det. Men trots vår goda hälsa medför förlossningar mycket mer skada än vad vi pratar om i de offentliga rummen idag. Det har dock blivit bättre. Mycket bättre. Detta tack vare det som kallas "skolmedicin", dvs medicin som fungerar, metoder som fungerar. Tyvärr har vi mycket kvar att göra innan vi blir kvitt förlossningsskador, om vi någonsin kommer att bli det helt. Men svaret kan knappast vara att be sjukvården att dra nånstans och föda hemma.

Nu säger jag inte att varenda jäkel som är på tjocken absolut måste föda på sjukhus, inte alls. Jag menar bara att den här lättsamma attityden till att föda hemma inte är superhälsosam. Många kvinnor har svåra förlossningar och skammen över det blir knappast bättre när man pratar om att "låta kroppen göra sitt", som om det kom supernaturligt för alla att trycka ut en trekilos unge genom ett bäcken som inte ens är rätt konstruerad för uppgiften. Jag har själv aldrig fött ett barn men har förstått att det finns en hel massa kvinnor där ute som mår dåligt om deras förlossning inte gick snabbt och smidigt, och fy den som väljer bedövning. Nej, genom blod, svett och tårar ska barnet komma till världen, annars har man ju inte gjort det på riktigt. 
Om jag ska genomgå en förlossning någon gång så kan ni hoppa upp och sätta er på att jag ska ha ca all bedövning som finns att tillgå. 

Sen så kan vi väl sluta intala oss att allt som är "naturligt" per automatik är bra. Ät en flugsvamp och se hur bra du mår. Jag är så oerhört tacksam över att jag lever nu och inte för typ 100 år sedan, fatta vad långt vi kommit inom medicinen. Tänk vad många fler år vi får leva. Tänk vad många sjukdomar vi kan bota. Det gör mig så jävla nedstämd när jag hör folk prata ner sjukvården, det är inte alls en hälsosam utveckling. Allt ska kritiseras, så också de stora läkemedelsbolagen. Men att gå bakåt i utvecklingen är väl ungefär det sämsta vi kan göra.

Och så avslutar vi med ett litet citat från myspysartikeln:


“It really speaks to the origins of humanity, this is how people used to be born all the time,” Audrey tells me. “My daughter was born face up and she saw the trees and the birds and the Aspen glow from the sun. I just love that.”
What about Andrea Brannock? Surrounded by oak trees, out in the open, her older children looking on, and her birth team supporting her, Andrea pushed for just ten minutes before her son Royce — who’s just five months old now — was born peacefully in the birth pool.
“We were all happy and calm. There was no rush,” Andrea remembers fondly. “Even my mainstream friends saw my pictures and were like, ‘Wow, that’s so beautiful!’”
Vilken solskenshistoria. 10 minuter och sen bara poff, välkommen till världen. Somliga har det bra.

Och Mia Skäringers funderingar kring att föda hemma: